”INFÖR FJÄLLMARATON SÄLEN 2016”
Allt började med att jag följde med upp till Sälen 2015 med FMS Avesta.
Lalla Dickfors ville ha mig med för att jag skulle få lite inspiration och gemenskap.
David Andersson kom och hälsade på i stugan på fredagen innan själva loppet och där sa Lalla plötsligt att jag skulle ställa upp och ta mig runt 21 km 2016.
Just då tänkte jag bara: Jo tjena du….
Jag log och svarade: tror du det?
Under själva loppet så tog jag med mig min fru och dotter upp till toppen av Lindvallen och fick se hur de tog sig runt.
Som det längsta jag gjort fram till augusti 2015 var inte i närheten av vad jag skulle göra då, gå ner för slalombacken där alla andra löpare tog sig ner. Jag hade mjölksyra i benen under ca 1,5 km och varje steg jag tog så skakade benen. Som tur var hade jag Walkingstavar som fick jobba ihop med min överkropp, helt slut efter den pärsen! Sen på kvällen så blev det mat och lite dryck.
När vi kom hem så fanns ju tanken om vad Lalla hade sagt men om jag ska vara helt ärlig så såg jag ingen realistisk möjlighet att ta mig 21 km i fjällmiljö. Klarade ju knappt att ta mig 5 km på asfalt.
Fick en fråga om jag cyklade, hade inte suttit på en vanlig cykel på 2 år.
”Kom hem till mig så tar vi en liten cykeltur” sa Lalla.
”Tror du jag klarar av det??”
”Inga problem, det fixar du!”
Det blev en tur runt Grytnäs på ca 9 km och jag var helt slut.
Men fick klart blodad tand och tog mig till TK Cykel och inhandlade en ny cykel. En hybridcykel som passade mig och min rygg bättre än en racer.
Tyvärr började det bli mörkt och lite svårt att komma ut och cykla eftersom jag jobbade och tränade på gym, men det blev ca 6 mil på cykel under september.
Den 15 september var det dags för att prova på löpning på löparbana på Avestavallen.
Första varvet på 400 meter tog 4,20 minuter
Andra varvet tog 4,10 minuter
Tredje varvet tog 4 minuter
Det gick snabbare för varje varv men det var fruktansvärt jobbigt.
Självklart var det en bedrift att ta sig runt med ”löpsteg” på så kort tid som jag trots allt hade tränat.
Video:400 metersbanan Avestavallen.
I slutet av september kommer 2 klubbmedlemmar hem till mig och de tyckte att nu är det fan dax för dig att ta dig upp på HD:n och ta en tur. Fint höstväder och jag kunde väl inte säga nej då… eller?
Kort sagt så letade jag på mina MC byxor och krängde på mig dem sakta och tankarna flög runt i huvudet ” hur kommer detta att gå?” Kommer jag att orka hålla emot nästan 300 kg motorcykel?
Efter flertalet toabesök var vi ute i garaget och jag fick hjälp med att rulla ut hojen.
Innan jag satte mig på den så skakade mina händer rejält av nervositet.
Slängde ena benet över och sjönk ner i sadeln och kände igen känslan direkt. Som tur var hade jag integralhjällm så ingen kunde se mitt stora leende…
Jag svängde ut på vägen och det var lite vingligt kan jag lova! Efter ett par km så svängde vi ut på RV70 och drog iväg, snabbt upp i 110 km/h och det var SÅ skönt att äntligen övervinna rädslan och osäkerheten över att någonsin få åka motorcykel igen. Det blev sammanlagt 3 mil denna dag! ”BACK ON TRACK”
Första turen på min Nightrod! =)
Själva träningen håller jag igång med olika övningar på gymet. Löpbandet, cirkelpass, MAQ-träningar m.m. Börjar med även med promenader, allt mellan 3-6 km och hastigheten ligger då runt 14,15 min/km. Det skall erkännas att det var väldigt tungt och jobbigt i benen.
Första riktiga promenaden var slutet på oktober och i slutet på december så var kilometertiden nere på 12,25!
I december får jag ett samtal ifrån Annonsbladet som har fått höra talas om min resa och vill gärna göra ett repotage om detta, och visst får de göra det. Vi träffas hos Diccfors Consult och det blir nästan av att vi pratar om mig i ett par timmar, tar några bilder och detta kommer ut lagom innan jul och det blir riktigt bra!
Däremellan hann jag följa med Galtholmen MC på en kryssning och bussresa till Vörå i Finland, 2 år tidigare så var detta bland det sista jag gjorde i ”skapligt skick” och innan jag blev sjuk. Skön känsla att få följa med igen och vara på banan igen som en ”frisk människa”
Jul och nyår går som en dans men det enda som jag blir lite störd på att jag inte får träna och stelheten kommer som ett brev på posten, det var bara att ta sig till gymet och träna så släppte allt och det gick lättare att gå och resa sig.
Under januari – mars så fortsätter jag att ta promenader men hastigheten ökar inte nämnvärt men stabiliteten känns mycket bättre och rädslan är mindre att jag skall trampa snett eller helt enkelt bara ramla och bli liggandes.
Lite rädd är man när går och det kommer någon som har hund med sig och tanken att hunden skall hoppa emot mig då man inte är så snabb att sidoförflytta sig och att jag då skall ramla och bryta något… Finns så många tankar som flyger runt i huvudet skall ni veta.
Det finns någon grupp på Facebook som heter 100 träningar innan midsommar och även då mellan midsommar och nyår har jag förstått. Så jag tänkte jag skulle kolla lite på hur många jag har gjort, nästan alla träningspass jag gör registeras i min Apple Watch som tur är. Juli – Dec blev det ca 115 st och Jan – Juni 2016 blev det 119 st + 15 st i bassängen på badhuset
Ca 4 st pass i veckan hos Lalla, 2 st på sjukhuset med bassängträning och i grupp. Där jag fick sluta pga att jag var FÖR frisk och min sjukgymnast tyckte att jag skulle träna med friska människor och vikterna gick inte att öka så mycket på maskinerna på Rehab längre. En härlig känsla att få bli utskriven ifrån Rehab men ändå lite osäkert att man nu ska själv ha kontroll på allt.
I slutet på mars var det dags för att ta ett par vändor till på Avestavallen och kolla hur mycket bättre jag blivit med all träning under vintern.
Första varvet gick helt ok och jag hade en varvtid på ca 3 min, så det var ju en klar förbättring! Sammanlagt när man lade ihop de tre varven och jämförde med ett halvår tidigare så hade jag förbättrat mig med ca 5 min!! I maj så var jag nere på ca 2.30/varvet…
I april så får jag reda på att Lalla har tjallat och berättat om mig och min resa till David som i sin tur är den som har hand om Fjällmaraton Sälen och han vill jättegärna träffa mig och göra ett reportage om att jag som varit förlamad och till att springa ett halvt maraton i fjällen….
Vi träffades på gymmet hos Lalla och satt och pratade i en ungefär en timme, han tyckte att detta reportage borde inspirera andra att se att inget är omöjligt!
David talade även om att de skulle lägga om banan och att den kommer att bli svårare och mer krävande än tidigare år. Det lät ju tryggt…
Det skulle även finnas med i programboken som alla löpare får när det hämtar ut nummerlappen så att alla kunde läsa och inspireras inför loppet!!
Foto från Fjällmaraton-foldern!
Efter det besöket förstod jag att det inte fanns någon återvändo. Nu skulle jag alltså ta mig runt 21 km.. hur fan skulle det gå till helt enkelt!!
Hade börjat lite smått att vara med i nybörjarlöpgruppen på tisdagar och även hoppat in löpgruppen på onsdagar som var mer avancerad, kände väl att jag inte höll deras tempo och kunnande men jag slet på i mitt tempo och efter mina förutsättningar. I samma veva så började jag att vara med på flera cirkelpass och gå till badhuset och springa i vattnet 2 ggr i veckan + att jag tog mig ut på några egna löppass i terrängspåret i Rembo som är rätt kuperat och några rejäla backar att ta sig uppför.
Slutet av juni så fick jag ett sms om att jag skulle vara ombytt och klar 14.30 och ta med ett vätskebälte. Jag hämtar upp dig stod det ifrån Lalla då…
Tänkte ”vad ska han hitta på nu då?”. När jag satte mig i bilen så möttes jag av ett stort leende och han gav mig en karta:
Ser du var det där är någonstans?
Nja inte direkt, andra gissningen så fick jag rätt, Brovallen och ut i tallmo och sand och springa.
Jag läser kartan sa han och du följer med så fixar vi detta!
När vi sprungit i ca 5 km så frågar han hur långt och hur länge jag sprungit tidigare.
Ca 6 km ungefär och lite över en timme då.
Ok sa han bara då
Förstod precis vad han tänkte då. Nu kommer vi att springa längre både tid och längd.
Jag tänkte på att jag sprungit både i myr/mosse, rembospåret 2 ggr och i bassängen de senaste 4 dagarna. Men visst skulle jag klara av detta, vi sprang i 15 min sedan blev det vätskepaus och vila. När vi varit ute längre än en timme började benen att domna rejält och jag var helt slut så att det knappt gick att löpa huvudtaget. Försökte hela tiden veta åt vilket håll vi började men till slut så var till och jag med borta och jag har oftast väldigt bra koll vart jag är.
Till slut såg jag bilen och visste att nu är det inte långt kvar, försökte verkligen att öka tempo sista hundra metrarna men det gick inte, helt slutkörd.
Det blev 8,5 km och ca 80 minuter som vi var ute i. Kändes otroligt bra att vara ute så länge men i bakhuvudet fanns ju att detta var ju bara 8,5 km och om 2 månader skulle jag vara ute 12,5 km till!!!
Hur skulle jag orka det??
Det kändes inte alls bra , 21 km kändes väldigt, väldigt långt bort… Det fanns inte ens i fantasin om jag skall vara ärlig.
Men inget jag talade om för någon.
Hur skulle det se ut!
Cyklingen började också att ge resultat, det gick snabbare och benen blev inte helt slut tills Lalla tog ut mig på en vända med mycket grus och en väldig uppförsbacke som jag inte riktigt var beredd på om jag skall vara ärlig.
Så efter 22 km och 60 minuters cykeltur var jag helt jävla slut! Bara la mig ner på gräsmattan när vi kom hem och innan det skulle vi ta en offroad tur men jag sa helt enkelt att måste jag sätta ner foten/ben så kommer jag att inte orka hålla emot utan jag kommer att ramla.
Helt slut på gräsmattan!
En vecka senare tog jag nästan samma vända igen och då gick det betydligt bättre, kan ju vara att man var mentalt förberedd denna gång.
En fredagseftermiddag så ringde Lalla när jag satt och åt pizza om jag var sugen på en cykeltur.
Jag som ALDRIG säger nej när coachen frågar svarade helt enkelt att jag är klar om 30 min och det blev en bra vända på 15 km.
När vi kom hem så tyckte han att jag skulle följa med honom och Marina (hans fru) på en lite längre löptur i Rembo skogen, fast innan det skulle vi träffas på Avestavallen och springa 3 varv på 400-metersbanan igen.
Denna gång så putsade jag mitt rekord med ca 30 sekunder/varv, är nu nere på ca 2,40/varv.
Efter det så åkte vi till Rembospåret och misstänkte rätt snabbt att detta kommer att bli ett långt och jobbigt pass. När vi kom fram till Rembo så sprang vi över vägen och in i skogen igen.
Vi kom fram till en nerlagd backhopparbacke och i själv backen där man landar skulle vi ta oss upp, hade då sprungit ca 6 km och i huvudet visste jag att det var minst 5 km hem efter detta.
När jag såg backen så sa jag rent ut: Dra åt helvete!!
Men jag tog mig upp med nöd och näppe och sedan tog jag mig hem på ren vilja.
11 km blev det och när jag kom hem så satte jag mig ner på altanen med vatten och där blev jag sittande i ett par timmar pga jag helt enkelt var helt slut.
Tankarna snurrade runt och jag tänkte på att om tre veckor. Alltså TRE VECKOR skulle jag springa 10 km ytterligare och i svårare terräng än detta!!!!!!!!!!
Hur skulle det gå till?
Bara att försöka få uthålligheten i benen att hålla.
Cyklingen fick bli svaret tänkte jag, så två veckor innan loppet så tog jag mig en tur på 3,5 mil och dagen efter blev det 2,3 mil på grus, backar och motvind…
Vecka innan loppet så tyckte Lalla att jag skulle helt enkelt ta det lugnt och vila mig i form.
Nja så blev det dock inte.
8,5 km promenad efter Dalälven i skapligt tempo, dagen efter pep det till i telefonen.
Det var ifrån Lalla
Ett söndagstips: Jogga 1 km fram till ”Plågan” en brant backe på ca 150 meter.
Gå uppför den snabbt x 10 och sedan jogga tillbaka till bilen.
Ok tänkte jag och visst gjorde jag det, mjölksyran kom efter 7 gången och tänkte att detta kommer säkert att sitta i benen länge.
Foto 4: Strand efter backträningen.
Dagen efter pep det till igen:
Ett tips: Cirkelträning kl 19!
Svarade att jag är rätt slut i benen!
Bra då blir detta pass bra!!
Dagen efter pep det till igen:
-Kom o va mä på löpningen kl 18.00
Ett perfekt pass!!
Svarade då: HAHA, jag satt bara och väntade på ett sms ifrån dig.
Nu närmade sig lördagen med stormsteg och jag var riktigt nervös hur det skulle gå med uthålligheten.
Vi hade tidigare pratat om att jag blivit så slut när jag tagit ut mig rejält. En tanke som Lalla fick var att det kan ha med min diabetes att göra…
Apropå diabetesen….
Den fick jag själv be om att få en diagnos på då jag hade känt mig ” hög ” när jag hade ätit och tog stick i fingret och fick 12 där man helst skall ha runt 5.
Tog kontakt med läkaren om detta och vi tog HbA1c prov. Provsvaret: 65 var det och skall helst under 50 sa han.
Det tog någon vecka innan jag fick svar och då var det lite för högt för att vara frisk.
Blev ett nytt prov och även det var för högt.
Fick en tid hos en diabetesläkare som förklarade att jag hade diabetes typ 2 pga alla kortisonbehandlingar som jag fick under cytostatikabehandlingarna under 2014.
Detta var i maj -15 som jag började med medicinen Metformin och började med att försöka att dra ner på kolhydrater men det gick inte så bra om jag skall vara ärlig.
Fick tyvärr inte något besök hos en dietist då inte finns någon för diabetespatienterna i Avesta!
Om jag hade haft hjärtproblem så hade jag fått träffa en men nu blev det lite broschyrer där det stod vad man skulle äta.
Efter 6 månader var det dags för ett besök igen och denna gång hade mitt HbA1c gått ner till 41 så det var jättebra.
Pga medicinen och dess biverkningar (dålig i magen 6 dagar i veckan i mitt fall) så beslutade vi att gå ner ifrån 4 tabletter till 2 på kvällen bara.
Midjemåttet var då 111 cm och jag vägde ca 97 kg.
Lalla hade varit och föreläst om träning och då hade han träffat en kostrådgivare som han tyckte att jag skulle boka en tid och få lite mer tips om hur man skall äta och träna.
Kort sagt så bokade jag in en tid hos Karin Hedlund och det var verkligen en tankeställare jag fick där på vad man egentligen äter.
Tog det på allvar och började att ta bort bröd och försöka att inte äta så mycket pasta, ris och potatis och äta mer grönsaker.
Diabetessköterskan bokade en provtagning för HbA1c och fick svaret att jag låg på 40 och det var bra när man tänker på att jag dragit ner på medicinen.
Ta bort en till fick jag till svar och vi tar ett nytt prov i mars.
Midjemåttet var nere på 103 och vikten ca 89 i februari.
Sköterskan ringde efter provtagningen i mars och då hade jag kommit ner på 38 i HbA1c så hon tyckte att jag skulle ta bort medicinen helt!
Jag var nu så kallad Kostmedicinerad!!
Innan loppet så var midjemåttet 97 och vikten nere på 82 kg.
Tillbaka till tanken om mitt blodsocker när jag blev utmattad. Lalla ringde och pratade med Karin och hon sa direkt att det beror på att jag blir låg och då kommer mjölksyran och jag blir inte av med den och blir helt slut. Bara att proppa i sig extra energi under morgonen och under loppet var tanken.
Fortsättning följer med själva loppet snart….