När jag ligger i sängen så har jag 7 st kuddar runt mina ben. 2 st små under låren, 2 små kuddar under knäna, 2 st under vaderna och en stor kilformad under fötterna så de får ligga spända bakåt hela tiden, allt för att inte få så kallad droppfot, får jag det kan det bli svårare att kunna gå riktigt igen.
Efter ca 4-5 dagar så vaknar jag på morgonen och försöker att röra mina ben som jag gjort hela tiden sedan känseln försvann, nu rör sig vänster fot lite grann, försöker med högra men icke sa Nicke. Talar om detta för läkarna när de går ronden. Alla tycker att det verkar som en riktig framgång. Känslan är ofattbar. Kan inte röra tårna utan bara foten lite i sidled.
Börjar tänka på att det nog var 8 dagar sedan jag var på toaletten och gjorde nr 2. Magen börjar kännas väldigt uppsvälld. Talar om detta för sköterskan och hon vill att jag ska ta mig upp på toaletten och försöka, inte bra att låta det vara kvar i tarmarna. Nu hade jag fått byta rum till ett rum med en patientlyft i taket så vi kan ju prova den nu…
De kommer in med en slags bärsele jag får ha på mig. Inte det lättaste när man inte kan röra på sig över huvudtaget. Får vicka lite åt ena sidan så hon får under den och sedan åt andra hållet. Nu har jag den på mig och då ska hon köra ner lyften och sedan försöka få ner mig på en rullbar toastol och sedan in på toaletten. Känner mig jävligt utlämnad när jag hänger där i luften. Allt går bra utom att jag inte kan göra något på toan.
Får Klyx en slags lavemang och ska försöka hålla det kvar genom att knipa…fungerar inte alls när man inte har någon känsel.
Efter 20 min på toan så är det bara att ge upp. Har så ont i magen så känseln där är tillbaka, har fortfarande kateter så jag kan inte kissa själv än heller. Vaknar på natten och är hur bajsnödig som helst, ringer efter sköterskan som kommer in med ett bäcken som jag får sätta mig på…
Sitter på den och stånkar och svär och när hon kommer tillbaka frågar hon om det har gått bra. Ja, säger jag, det är nog ett stort lass.. Fan vad jag bedrog mig, en liten, liten boll låg där….helt slut så jag somnade om.
Dagen efter så fick jag en spruta i magen som de hade fått remiss ifrån Akuten att sätta in. En så kallad morfinmage hade jag så det var stopp och denna spruta skulle hjälpa och det gjorde den. Så var ett problem borta för stunden.
Inte alltid så lätt i livet…
Dagarna går sakta men säkert, tur att OS är på tv så man kan se det från morgon till kväll. Har nog aldrig sett så mycket sport under 2 veckor.
Fru och barn hälsar på så ofta som de kan, 3 ggr i veckan ungefär. Där emellan så hälsar mina bröder och mina bröder från Galtholmen på. Dagarna går så mycket fortare när man får besök, att bara ligga i sängen och lyssna på musik, trycka på iPhone och iPad är inte så jävla kul dag ut och dag in.
Redan efter andra dagen så började jag att se mig själv och livet i rullstol…
Tankarna flög runt, hur fan skulle jag göra med min HD nu.. sälja eller försöka bygga om?
Mitt jobb.. hur skulle det gå?? Lite svårt att vara resemontör och springa i trappor dagarna i ända.
Hur skulle jag kunna bo i huset? Svårt att ta sig upp på övervåningen där vi har sängen?
Köra bil?
Allt blir ju så mycket mer komplicerat nu, om jag ska sitta i en rullstol.
Får prata med en arbetsterapeut som vill prova ut en rullstol åt mig och det tackade jag ju inte nej till, vill ju inte ligga hela tiden om jag inte behövde. Stolen jag fick var ju inte av den lilla typen utan en stabil stol för rörelsehindrade med stora svårigheter att röra sig.
Äntligen får jag komma upp och sitta!!!
Fick prata med en Kurator som tog kontakt med mig. Det kändes jättebra att verkligen få lätta sitt hjärta för en som förstod hur jag mådde. Hon ville även att min fru skulle få vara med och prata så vi bokade in en tid där vi 3 träffades.
Känseln i benen kommer sakta tillbaka, har inte riktigt koll på vilka dagar det händer. Är fortfarande i ett töcken, lite bomull i huvudet kan man minst säga, det jag kommer ihåg är att det tog några dagar innan högra foten gick att röra. Vänstern hade jag fått fart på tårna lite grann, även knäna då, höfterna var helt stela och rumpan gick inte att röra.
Fick en sjukgymnast som ville att jag skulle försöka röra på mina ben så de skulle komma igång. Hon tog sig verkligen tid med mig och mina orörliga ben. Fick lära mig hur man tar sig till rullstolen med patientlyften men inget jag klarade själv utan det behövdes 2 sköterskor som hjälpte till.
Sjukpersonalen var på mig hela tiden att jag inte fick ligga på rygg hela tiden, de var så rädda att jag skulle få liggsår.
Hade antydan till ett sår i svanken. Problemet var att jag inte kunde ligga på sidan då jag hade ett jätteärr på vänster sida och på höger sida så tryckte det från revbenet som de hade tagit benbitar ifrån. Så jag kunde bara ligga lite på sidan med hjälp av en kilkudde, detta uthärdade jag bara 5-10 minuter sedan fick de snällt ta bort den så jag kunde ligga normalt på ryggen. Fast det gjorde ju ont även detta då jag hade ett jätteärr mitt på ryggen också, även där dräneringsröret hade suttit men det gjorde minst ont i alla fall.
Efter 13 dagar så fick jag min andra Cytostatikabehandling och nu väntade jag mig att nu kommer jag börja må så dåligt som jag har hört att man gör vid behandlingar. Men jag kände ingenting av gifterna. Enligt överläkarna på avdelningen så hade detta nog att göra med min tidigare livsstil. Aldrig snusat, rökt och drack måttligt. Var inte överviktig och jag tränade regelbundet, fysiskt arbete låg i grunden att jag mådde som jag gjorde.
Det kändes väldigt skönt att höra, och hade jag inte gjort detta så skulle Cytostatikan tära mer på mig, en del rejält överviktiga klarar knappt behandlingen.
4 dagar efter behandlingen så fick jag komma till Magnetröntgen igen.
Svaret tog inte så lång tid på sig att få…
Jippie!!!
Tumören hade krympt kunde de se nu och vätskan som går i ryggraden och är den samma som vi har runt hjärnan hade fritt fram vid ryggmärgen!
Gud vilken skönt besked, en stor klump lättade från mitt hjärta då.
Gammal bild men talande text!