Den 19/5 var det dags att skriva in sig på Uppsala avd 78 för en behandling som jag egentligen inte visste vad den skulle vara bra för.
Fick förklarat för mig att jag skulle genomgå en behandling samma som de som har en hjärntumör genomgår. Allt för att inte tumören skulle komma tillbaka och vandra upp i hjärnan som var vanligt. Det fick jag höra av en annan patient i Uppsala som blev botad ifrån cancer i januari och i mars hade han en hjärntumör. Inte vad man ville höra när man låg där och gick igenom behandlingen men tänkte att det kanske är därför jag gör detta, något måste de ha lärt sig att flera fått hjärntumör efter tumörer i ryggraden.
Själva avdelningen och rummet där jag låg ihop med 3 stycken andra herrar var inte rustat på säkert 30 år ( om det räcker ). Toaletten på rummet var så litet att när jag rullade in med rullstolen så fick jag lov att försöka ställa mig upp, vrida på mina ben så gott det gick, sätta mig ner, sedan stod rullstolen i vägen för mina ben när jag satt så jag var tvungen att flytta den lite utåt mot dörren. Problemet var ju att dörren gick ju inte att stänga pga rullstolen stod i dörröppningen!!!
Påpekade det för en sköterska som förstod vad jag menade men hon kunde inte göra något, men som tur var hade jag en större toalett i duschrummet mitt emot mitt rum.
Det var ju inte bara att rulla in där och vända och slå sig ner. Fick öppna dörren sedan backa in 4 meter, om jag hade tur så stod inte den liggande duschsängen utfälld och att den som varit där innan tagit undan skenorna som låg på golvet så inte vattnet skulle rinna ut. Det kan jag säga att det inte var ofta det var bortplockat. Utan det var bara att säga till en sköterska om hjälp så jag kunde komma in på toan.
Trångt i korridoren när man skulle rulla från matsalen/tvrummet. Sköterskorna satt där och jobbade, det var en massa andra saker där så man kunde inte mötas där i bredd.
Själva behandlingen var inte speciellt jobbigt tyckte jag.
Efter 24 timmar så fick jag en till behandling som stoppade den förra och nu skulle min kropp försöka att få den första att försvinna ur kroppen på ca 72 timmar innan jag fick åka hem och var klar med sista Cytostatikabehandligen!!
Efter det så fick jag inte få dricka eller äta något med C-vitamin i sig. Bara för att min urin inte fick blir för sur då blev det en dos med något som jag inte vet exakt vad det var men det neutraliserade urinet. Fick lov att dricka väldigt mycket.
Inte så kul att kissa hela tiden när man inte kan GÅ på toan utan snabbt i sängen och ta fram en kissflaska och ge till sköterskorna som analyserade det och talade förhoppningsvis om att allt såg bra ut. Ibland så var det bra och ibland så var det för surt… I alla fall så tog det ca 60 timmar innan det var bra för mig. Fredagen den 23 maj så var jag äntligen klar med cellgifterna..
Nu var det bara att boka in 15 nätter till i juni när jag ska tillbaka och göra en strålbehandligen på samma ställe. Kändes inte så kul att vara där i 3 veckor till men hur jobbigt skulle det inte vara att åka en buss varje dag. Kl 8 ifrån Avesta och tillbaka vid 14.30 tiden har jag för mig att det var. Skulle inte gå att ta sig in med rullstol så bra fick jag förklarat för mig av några som åkte denna buss varje dag i 5 veckor när det strålades för prostatatumör.
Så vi kom överens att jag skulle få bo kvar på avdelningen och få permission över helgerna.
Fick komma ner till Strålningsavdelningen och bli tatuerad på gammalt hederligt sätt på sidorna och bröstet, med nål och tusch så märkte de var strålen skulle förgöra allt som eventuellt vara kvar av tumören.
Sedan var det bara hemresan med en sjuktransport som var helt ny och åt helvete för liten att ta 2 st liggande patienter. Jag fick ligga med mitt höger ben rakt och vänsterbenet böjt pga en fastmonterad passagerarstol som inte gick att rubba!! Inte lätt att ligga så när man inte har full kontroll på benen och ifrån Uppsala ca 1,5 timmes resa. Naturligtvis så blev man kissnödig i bussen och bara försöka att ta fram kissflaskan och dra ner byxorna. Gick men inte så lätt. FAN vad jag tycker detta är så jobbigt, ingenting är att BARA göra…
Skönt att vara hemma mellan behandlingarna!
Den 9 juni skulle jag vara tillbaka och börja med strålningen. Fick ett besked att maskinen var trasig och jag kunde komma ner till den 10 istället. Jaja vad är en dag extra tänkte jag. Bara att gilla läget.
Väl där så gick första strålningen bra. Tog ca 10 minuter max att ligga där.
Sedan tillbaka till rummet och göra typ ingenting till nästa dag runt 11 när nästa strålning skulle ske.
Tog självmant kontakt med en arbetsterapeut om att få göra något om dagarna när jag bara låg där.
Berättade att jag hade haft äran att få väva en löpare (duk) på ca 1.60 meter under tiden i Falun som hade varit både jobbigt och stimulerande för mina ben och händer.
Så nu vill jag göra något så tiden gick lite snabbare. Fick komma dit och de visade vad man kunde få göra.
Under tiden jag var där så flätade jag ett armband av läder med fiskfläte metoden, gjorde en skål av keramik, färgade en sidenhalsduk åt min fru plus lite andra små saker. Inte så manligt kanske men tiden gick lite snabbare under den tiden i alla fall.
Under tiden som jag bara fick strålning så kom både håret tillbaka och även skäggväxten tillbaka. Inte rakat mig sedan februari så nu var mustaschen väldigt fjunig precis som den var när man först fick mustasch och skägg vid 16 års ålder. När jag rakade av mig den så kom det betydligt grövre strån ut denna gång. Sparade ut igen sedan rakade mig så fick jag ingen mustasch alls när det växte ut! Gången efter det så var det tvärtom, inget skägg på sidorna bara mustasch och på hakan…
Moppemusche deluxe vid 45 års ålder!
Gjorde 15 strålningar och blev klar den 1 juli. Överläkaren sade att jag då var färdigbehandlad och allt hade gått så bra under hela tiden, ifrån första cellgiftsbehandligen till sista strålningen. Det han och andra läkaren beklagade sig över bara är att jag inte kom in i tid och hade troligen sluppit att sitta i rullstolen, inget de lovade men som sagt troligen.
För första gången fick jag höra orden som jag så gärna velat höra en lång tid att jag skulle bli en gångare igen, kanske inte världens bästa men en GÅNGARE!!!!
Det var med en skön känsla jag åkte hem denna gång ifrån Uppsala och räknade ut att jag tillbringat 121 nätter utav 153 nätter i en sjukhussäng.
Nu var det bara att försöka komma tillbaka till ett normalt liv igen, med träning, jobb och att umgås med familj och vänner.
Äntligen hemma för gott!!!