Under tiden jag var hemma så fick jag en slags infektion i munnen och det gjorde så jävla ont på tungan att jag inte kunde svälja ens. Läkaren fick titta på det och det blev antibiotika.
Inte så skönt alls!
Snart var det dags för näst sista Cytostatikabehandlingen och den skulle komma att göras i två dagar. Den 30/4 och 1/5 så tyvärr inget traditionellt sista april-firande på Galtholmen som vi brukar ha… Jaja detta är ju viktigare.
Fick reda på att den skulle göras på Avd 23 Blod så att jag kunde få det på eftermiddagen och sedan nästa på en gång på morgonen sedan skulle jag få åka hem och få en liten långhelg.
Det var en helt annan Cytobehandling än tidigare och jag visste ju inte hur jag skulle reagera. Jag var van med att inte kunna känna någon smak på det jag åt. Åt oxfilé under påsken men kände inte hur gott det egentligen är… Sköterskan kunde inte ge några svar om det heller förutom att det var en annan sorts behandling.
Blodsockret stack ju även det på grund av kortisonet jag fick under de tidigare behandlingarna. Men nu skulle jag inte få något extra kortison alls förutom Betapred som jag åt varje dag.
Första behandlingen gick bra, sov i en sal med 3 st till och det var inte så bara. På natten så knalla en äldre man upp och for rakt ner i golvet så det blev ett väldans liv på rummet, klockan var runt 4 då, somnade om efter en timme kanske.
Sedan var det dags för nästa behandling, det var inga problem det heller så efter ett par timmar så var jag tillbaka till 56an och packade väskan för att åka hem på eftermiddagen.
Vad jag då inte visste var att det var sista helgen som jag hade permission. Hela tiden hade de sagt att jag kommer nog att få vara kvar tills jag ska till Uppsala och göra den sista Cytobehandlingen på grund av att jag kommer vara under kontroll hela tiden och det finns inte den utrustningen i Falun för tillfället.
Cytostatikabehandling nr 7
Väl hemma den 1/5 så blir det att bara ta det lugnt hela helgen för jag vet ju att jag blir så sliten med alla gifter i mig. Men känner inget speciellt och blodsockret var inte högre än 10 den helgen och hade jag runt 10 så behöver jag inget insulin.
Maten smakade hur gott som helst och jag mådde som en prins.
Jag behövde inte komma upp något tidigare på måndagen utan vi hade ett avstämningsmöte med läkare, sköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator och min fru. Nästan direkt talade läkaren om att jag skulle få bli utskriven på fredagen den 9/5 för allt såg så bra ut och jag hade gjort sådana framsteg under sjukgymnastiken. Under tiden som sjukgymnastikstudenten hade hand om mig så gjorde jag framsteg från att gå med gåbord till att ta mig fram 40 meter med rollator. Ta mig upp för 3 steg i en trapp med räcken på båda sidorna, kan nog erkänna att jag hängde mycket på armarna men jag tog mig upp och ner utan någon hjälp.
Beskedet att jag skulle få åka hem var väl inte vad jag hade väntat mig om jag ska vara ärlig. Det kändes alldeles för tidigt, hur skulle jag nu klara mig hemma. Helgerna gick ju hur bra som helst men då visste jag ju att jag fick komma tillbaka till tryggheten, till mitt ”hem”. Det kändes verkligen som ett hem 83 dygn de senaste 4 månaderna. Där fanns ju hjälp att få bara man tryckte på en knapp. Nu skulle jag förlita mig på att min fru eller mina barn skulle kunna ställa upp om jag behövde något. Jag sover på nedervåningen och de på övervåningen så det är inte bara att ropa lite. Var rädd att det skulle hända något när jag skulle duscha, ta mig till toaletten. Kände mig väldigt utlämnad men samtidigt väldigt skönt och veta att de betraktade mig som färdigbehandlad på rehab.
Fick en tid på Datortomografin och skulle dricka kontrastvätska igen, den som var så svår att få i sig sist, tänkte jag… Kom ner dit och fick min vätska upphälld i en karaff, cirka en liter som skulle vara uppdrucken inom 40 minuter ungefär. Tog första klunken och var beredd på den svaga ouzosmaken och att jag skulle få kväljningar direkt, man ack vad jag bedrog mig!! Smakade ingenting förutom iskallt vatten. Inga problem där heller..
Röntgen gick bra och svaret tog en dag innan det kom och jag var rejält nervös inför det. Svaret som kom var bara positivt. Tumören som satt i ryggen (lymfkörtel-gångarna) var helt borta nu!!! Fan vilken skön känsla!
Under ett av mina samtal med kuratorn på rehab, ( jag hade en hel del samtal med kuratorer ska tilläggas ) så sade han att han inte hade träffat en sådan positiv person med tanke på mitt tillstånd: Cancer, förlamad, nyopererad rygg med allt vad det innebar. Han frågade hur jag kunde vara det? Vad svarar man på det… en sak är väl att jag väl är så som person, sa jag. En annan sak är att man kan ju inte bara lägga sig och dö! Jag har ju en massa saker som jag tänkt att göra innan jag dör. Och jag har en helt underbar fru, barn, föräldrar, bröder, mormor och en kamratskap som är värd hur mycket som helst. Finns ju inte en chans att man vill leva utan detta!!
I alla fall så var det dags att ställa in sig på att få åka hem en vecka tidigare än vad som var sagt. Nu var det bara att verkligen köra stenhårt sista veckan för jag visste ju inte när det skulle bli av igen. Var helt slut efter denna vecka kan jag säga.
På fredagen när jag skulle åka så kom Monika och min mamma och hämtade mig, som tur var hade Monika tagit hem lite grejor redan på måndagen, man bygger på sig en massa saker och kläder märkte jag. Resan gick bra och jag hade fått en tid när jag skulle infinna mig i Uppsala för den sista behandlingen, fick även reda på nu att jag kommer att få strålning också. Ville verkligen inte få strålning men enligt läkarna så var det bra om det blev gjort så det var väl lika bra att göra allt man kan för att det inte ska komma tillbaka.
Dagarna hemma gick utan några större missöden förutom att jag mest kände mig i vägen och jag kunde ju inte hjälpa till med något hemma. Bara en belastning för min familj. Handikappad fet gubbe var vad jag tyckte jag var.
Kortisonansikte och allt därtill…