Några ord från Webmastern: Jag och säkert många med mig har väntat på fortsättningen av It´s a STRAND thing och funderat över varför den uteblev….? Detta berodde på att han fick sin sjukskrivning avslagen från och med 1/11 -2016 och det tog mycket på hans krafter och lusten att skriva försvann helt. Men som den krigare han är så fortsätter han att kämpa som en av de tappraste vi skådat!
Tack för att vi får ta del av din resa Strand, din berättelse rör mig till tårar!
………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….
FJÄLLMARATON SÄLEN 27/8 2016
Så var det dags att röra sig uppåt emot Sälen då, vi åkte upp på fredagen och sammanlagt var vi nog närmare 20 st som skulle springa i Sälen.
Vi var och hämtade ut nummerlapparna och David kom fram och pratade lite och frågade om jag var nervös inför loppet och kunde ju bara säga att det var jag verkligen!!! Han berättade att de hade gjort om banan och de skulle ha en genomgång nu ikväll som han rekommenderade att vi skulle se, betydligt jobbigare och mer trail och mycket mindre asfalt än tidigare men det ska ju vara ett trail-lopp så det var inte så konstigt. Loppet skulle börja med att springa fram till Gustavbacken i Lindvallen och sedan ta sig uppåt i backen så rådet var att ta det lugnt i början.
Vi laddade med en rejäl pastabuffé och tog det allmänt väldigt lugnt. Det var lite snack i vardagsrummet innan läggdags på fredagskvällen gjorde att man blev mer och mer sugen på att ta sig runt det hela. Mitt reportage var i slutet på broschyren som alla fick som skulle springa loppet. Väldigt inspirerande och kul att läsa. Innerst inne var jag dock väldigt orolig och tankarna var på att jag inte skulle klara av det! Jag har hittills inte haft något bakslag i träningen och i utvecklingen men detta var ju hur långt som helst som jag skulle försöka besegra… Det var många som peppade mig och sa att ”det kommer du att klara!!” Jo det var ju lätt att säga tänkte jag men betydligt svårare att genomföra. Lalla var helt säker på att vi skulle klara det och på vägen upp sa han att vi kommer att göra det på 4 timmar och 13 minuter. Han sa att jag inte skulle tänka så mycket på tiden eller så, utan mer att ”tror du det att du kan klara det så blir det nog så”. Jag kunde tyvärr inte somna så snabbt som jag dock ville utan jag låg nog en timme och hörde hur de andra somnade in medan jag tänkte på hur det skulle gå. Skulle benen orka? Skulle jag ramla och bryta pga det? Skulle orken helt enkelt ta slut?Hur många tankar som helst som rörde sig i mitt huvud den kvällen…
Opps så var det lördagsmorgon och klockan var 6.30 och dags att gå upp och äta en rejäl frukost.Det blev havregrynsgröt med blåbär och mjölk, juice och ett par kokta ägg så nog skulle man stå sig några timmar på fjället. Precis när vi ätit klart så fick jag en Enervit energitablett och en energibar att ta så jag skulle fylla på mina depåer med energi innan loppet. Lalla hade varit på Intersport i Avesta och fyllt upp förrådet med energibars och gel som jag skulle proppa i mig under loppet. Jag hade provat gel några gånger under Göteborgsvarvet men tyckt att det är alldeles för sött och kladdigt att trycka i sig men ska ju vara bra när man börjar bli slut. Nu fick jag ta en när vi kom upp till starten redan och även en tablett igen och klockan var bara 8.30, starten skulle gå kl 09.00.
Bild ovan: Jag och Lalla vid starten.
Vid startområdet så släppte nervositeten lite, efter lite fotografering och rätta till kläderna så var det dags för startskottet som gick och så var alla 1100 löpare på väg. Det var inte så trångt som jag var lite orolig för att det skulle vara, utan det gick rätt bra att springa och jag kände mig taggad. Efter ca 1 km kom vi fram till Gustavbacken och det skulle springas uppför de närmaste 1000 meterna men för min egen del så blev det inte att springa utan mer gå med rätt rask takt uppför. Starten kändes väldigt bra och det var motiverande att ta sig uppför.
Bild ovan: Jag och Lalla på väg uppför Lindvallensbacke
På toppen så tog vi oss vidare på Sälenstugan och deras fjällby. Det blev löpning på spänger (träplankor som bildar en form av gångbro) genom myrmarken och på vissa ställen fanns det riktigt djupa hål bredvid. Jag visste hur min balans var och att det spökade i mitt psyke om hur det har gått att hålla sig innanför ett område. Då Lalla att jag skulle slappna av i axlarna och bara springa, inte tänka så mycket på vad jag gör så går det bra. Jo tack tänkte jag, men snäll och lydig som jag är så försökte jag att slappna av och bara låta benen göra jobbet. En spång är ju inte så bred utan ca 20 cm kanske. Trampar man snett och faller så blir man blöt eller ännu värre så gör man sig riktigt illa. Det var rätt svårt att springa när jag hade det i tankarna. Speciellt när man dagen innan hört de ansvariga att det kommer att bli svårt, halt och ostabilt att ta sig över myrmarkerna på spängerna…
Bild ovan: Ute på banan!
Efter 5,5 km så kom vi fram till Högfjällshotellet och den första vätskekontrollen, det fanns även lite snacks och salt. Det var bara att svepa 2 muggar med energidryck, även lite chips slank ner, hehe. Sen såg jag nästa utmaning och det var nu dags för att ta sig upp hela vägen till Storfjället, alltså uppför ännu en slalombacke och denna gång så lutade det lite mer än förra gången. Väl uppe på slalombacken så steg det ännu mer på toppen och det var då myrmark och spänger igen. Det kändes väldigt bra och benen var ännu pigga. Jag slappnade av en liten stund och då gick det inte bra. Jag tappade balansen och båda benen trycktes ihop lite för snabbt och de fastnade i det läget, jag hade fallit. Jag kände genast igen smärtan. Det var samma smärta som när jag hade nyligen kommit hem från sjukhuset och benen vek sig när jag försökte ta några steg utan ståbordet. Jag trodde då att jag hade brutit knät. Jag försökte ställa mig upp i myren men jag fick inte upp benen utan de var låsta, ihopvikta. Lalla kom fram och frågade hur det gick och jag svarade helt enkelt att det inte gick bra utan jag kunde inte räta ut benen!! Men till slut så gick det och jag började att gå snabbt för att mjuka upp benen och försöka bli varm igen. Efter ca 100 meter så började jag springa lite och snart hade 42 km löparna komma ifatt oss. De höll en riktigt bra fart så det var bara stiga lite åt sidan och beundra de fantastiska atleterna. Jag och Lalla hade på oss varsellfärgad tröja med texten ”VÅGA BLI TRÖTT!” på ryggen så löparna hurrade på oss: KOM IGEN NU!! Det var väldigt inspirerande att höra när loppet var som tyngst och gav mig inspiration till att avsluta loppet, jag kunde klara av det.
Bild ovan: Mot Storfjället!
Bild ovan: VÅGA BLI TRÖTT!
Vi kom fram till skylten: BANANS HÖGSTA PUNKT 924 meter över havet och det kändes ju inte helt fel. Fast nu visste jag att vi skulle neråt i Storfjällsgraven och där skulle det bli extremt stenigt och svårsprunget. Nästa vätskekontroll kom efter 10,8 km och nu hade vi sprungit lika långt som jag hade sprungit tidigare, skillnaden var att jag kände mig mycket piggare och hade inga känningar av mjölksyra i benen, knät kändes också bra nu. Jag fick gel strax innan kontrollen och vid kontrollen så blev det 2 muggar energidryck och en näve chips och 5-8 skivor saltgurka, jag passade även på att ta en mugg vatten när det nu fanns.
Bilder ovan: Storfjällsgraven och Storfjällsgravens stenparti.
Nu kom det mer och mer löpare ifatt oss och jag fick stanna upp och låta dem löpa förbi.
Det var så stenigt och svårt att ta sig fram att vi låg på ca 20 min/km just då och det var ju inte så bra med tanke att vi skulle ta runt på ca 12 min/km. När stenarna tog slut så började det att stiga uppåt igen, fast denna gång så var det snårigt, stenigt och började blåsa lite, vi hade sedan innan haft turen att ha medvind ifrån Högfjällshotellet. Efter 13,9 km så kom vi fram till Hemfjällstugan och dags för en vätskekontroll igen. Som vanligt 2 muggar, chips och saltgurka, tog mig även en gel igen och så var mina depåer fyllda igen och jag kände mig riktigt pigg. Tanken slog mig flera gånger att när skall mjölksyran komma??? Den måste ju det, det har den ju gjort varje gång jag sprungit mer än 6 km!!Men nej du, ingen mjölksyra eller krampkänningar här inte!! En väldigt skön känsla inför de sista 7 km av loppet.
Bild ovan: Sanningen på en skylt!!
Vi tog oss uppåt med både löpning och snabb promenad. Jag såg en kvinna framför oss som jag såg att vi tog in på och då började tävlingsmänniskan i mig komma fram. ”Jag bara måste om henne” tänkte jag på och efter ca 1 km kom vi ifatt och gick om. En liten seger i loppet. Då var vi högst upp på Hemfjället på 898 meters höjd och nu hade vi ca 6 km löpning neråt mot målet. Nu var det lite myrmark men inte så farligt som tidigare, efter en stund så blev det till och med grusväg, kanske skulle det gå att göra en slutspurt? Jag kände mig hur lätt som helst att springa när det inte fanns något som mina fötter kunde fastna i, typ ljung, rötter, stenar, gegga, ja allt möjligt. Jag sprang hela tiden med blicken någon meter framför fötterna. Lalla bad mig att stanna upp och bara njuta av den fantastiska utsikten!! Jag gjorde det och fick en storslagen känsla. En fantastisk natur framför mig, ett lopp som går bättre än vad jag hade vågat drömma om och ett mål som var på väg att gå i uppfyllelse.
På grusvägen mot Snögubben vid toppen på Lindvallen så blev det bara löpning. Vid vissa ställen så var det lite halt på spängerna men med tungan rätt i munnen så var vi snart vid Snögubben. Nu gällde det bara att benen skulle ta mig nedför slalombacken också. Det var skulle bli lättare sagt än gjort… Vid varje steg gjordes varende kilometer, varenda uppförs -och nedförsbacke och 3,5h löpning sig påmint men jag visste att jag skulle klara av det. När det är ca 1,5 km kvar till mål så ser vi Tobias Nyqvist som har sprungit 21 km tidigare och nu sprungit för att möta oss. Hans pepp när vi kom var väldigt motiverande att höra och gav mig extra välbehövlig energi. När vi närmade oss de sista 500 metrarna står det fler från Diccfors gym och står och hejar på, och de hejar på mig. Jag sprang på ren adrenalin, benen är helt slut och orken tryter rejält, men de lyfte mig. När jag närmade mig målet såg jag hela gymmet som stod och skrek och hejade på, uti högtalarna hör jag speakern ”nu kommer Thomas Strand och Lalla Dickfors nedför backen” och hör honom prata om min resa att jag satt i rullstol och varit förlamad under 2014 och jag tränat mig i samråd med Lalla och att jag nu tagit mig runt 21 km. Jag lyckades till och med att spurta in de sista metrarna. Jag hade nu gjort det, från att inte kunna röra på mina tår till att springa ett halvmaraton i fjällen, det mer än vad jag någonsin hade vågat drömma om. Skall jag erkänna så kändes fruktansvärt bra, riktigt jäkligt bra!
Bild ovan: På väg mot mål!
Bild ovan: Målgång!
Bild ovan: Lalla och jag i mål!
Vi gick i mål på tiden 4.10 och det var klart bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Endast 3 minuter snabbare än vad Lalla hade tippat på vägen upp till Sälen, måste säga att det var rätt bra tippat av honom. Efter målgången så fick jag en liten blankett i läder där det står att jag klarat Fjällmaraton 2016. Nu var det bara att ta sig tillbaka till stugan och påbörja återhämtningen. Duschen och bastun hägrade och en väldigt kall öl stod i kylen och väntade på mig när vi kom tillbaka. Jobbigt att gå vägen hem men samtidigt en sådan skön känsla, att veta vad min kropp klarar av men även vad mitt psyke klarar. Efter bastun så kändes det helt okej i benen och det gick faktiskt att gå upp till övervåningen, men jag bävade för morgondagen när jag skall ta mig ner till frukosten…
Det blev nu dags för oss att röra sig till banketten på Experium där det skulle bli mat och underhållning. Precis när vi kommer dit så kom David fram och frågade om jag hade lust och mod att gå upp och prata om min resa från sjukdom till fjällmaratonlöpare. ”Mmm ja det kan jag väl göra” sa jag. I samma stund så fick jag nästan lite panik. ” Vad fan har jag nu gett mig in på?” det är ju nästan 250 personer som kommer att lyssna på mig, när jag står på scenen och pratar. Något jag aldrig hade gjort tidigare. Banketten började och tankarna försvann bakom all mat och dryck som stod framför oss. Det kom en gammal bekant från Avesta, som bor i södra Sverige nu, och var väldigt imponerad av mig och den resa som jag gjort. Han hälsar att hans resesällskap också var väldigt imponerade av mig. Det värmde väldigt och jag började att förstå vad jag har åstadkommit under denna dag. De visade lite filmklipp på en stor skärm som de hade filmat under dagens lopp för både 21 km och 42 km. Jag började nästan hoppas på att de glömt bort mig… Folk började att trappa av då en del nog var väldigt trötta ,inklusive mig själv, men så kom David och frågade om jag var sugen att gå upp på scenen efter nästa break? ”Ja det är jag väl” svarade jag med en osäkerhet på rösten. Han frågade om Lalla inte också skall följa med och jag sa svarade ”självklart!”. Jag tänkte att han har ju erfarenhet av att stå och prata inför åhörare så det blir ju lite lättare för mig då, men framförallt att ha stödet av en nära vän bredvid mig. Väl uppe på scenen så började Lalla berätta om hur vi träffades en kall dag i mars och hur vi därifrån gick från rullstolsberoende till, att efter 6 veckors träning hos honom, ta en promenad på 400 meter. Sedan fick jag själv ta över mikrofon och berätta min resa i väldigt kort version, men ändå känns det som jag fick med det mesta.
Efteråt så var jag helt slut i både knoppen och kroppen och tänkte att det var dags att gå hem. När jag går genom lokalen så kommer det fram flera, för mig okända löpare och besökare, och ger mig sådan beröm att jag blev tårögd. En kille berömde mig och sa att ”det spelar ingen roll vem som vann loppen idag! Det är DU som är den stora vinnaren!” och hans sällskap höll bara med, det var några ytterligare som kom fram och berömde mig. Sakta gick jag de långa 500 metrarna till stugan med tunga ben men med ett leende på läpparna och väldigt nöjd med dagen så somnade jag utan problem.
Det började att gro ett litet frö att jag kanske skulle ut och föreläsa om min resa och att jag kanske kan ge andra lite förhoppningen att med en jävla massa träning, och med av en vilja av stål, så kan man förflytta berg. Tyvärr kommer det inte alltid att vara tillräckligt, men jag är övertygad att många kan göra resor lik den jag har gjort. Jag har aldrig gett upp och kommer aldrig att göra det heller. Jag har hela tiden haft fokus att komma tillbaka och inte att sitta en rullstol var ett alternativ för mig. Det var dock stunder då jag var osäker. När effekten av träningen hade börjat att avta, jag gick med kryckor och var beroende av rullstolen. Men även då fann jag kraften att fortsätta kämpa, för att kunna bli den jag är idag.
Jag har tänkt hundratals gånger vad som hade hänt om Liam inte skulle ha spelat match den söndagen, om inte Nova velat följa med och hjälpt mig att lyfta i och ur rullstolen ur bilen så jag kunde åka ner till Avestavallen och se på matchen trots det var kallt och regnade, om inte Lalla kommit fram och pratat med Nova om hennes frånvaro från hans gym och om inte han frågat om jag inte ville börja träna på hans gym. Det är många tillfälligheter som har gjort det möjligt för mig att vara där jag är idag.
Min läkare på blodavdelningen blev väldigt rörd och tårögd när hon fick höra hur jag tagit mig igenom ett 21 km Fjällmaratonlopp i Sälen. Hon som varit med mig sedan maj 2014, som sett mig liggandes i sängen förlamad i Uppsala när jag gjorde min sista cytostatikabehandling till att få se mig komma gående till henne på mottagningen i Falun och berättade en sådan historia. Hennes ord var bara ”Det finns ingen förutom du och din vilja som fört dig dit där du är nu! Vi här i Falun och Uppsala har hjälpt dig med medicin och hjälpt dig med cancerbehandling. Ingen trodde nog i sin vildaste fantasi att du skulle kunna gå så bra som du egentligen gör!” Det är när läkare säger så som jag lättare förstår vad jag åstadkommit med min resa, fast ändå inte. Jag har ju trots allt bara haft fokus på att komma tillbaka till mitt liv och inget skulle sätta stopp för det. Det liksom fanns ju inget annat. Likt än fotbollsstjärna som lyckas göra en cykelspark mot England från halva plan, eller en musiker som skriver en hymn för en generation, så kommer det väldigt naturligt. Jag har inte hört något annat i mitt huvud än vad överläkaren Hans Hagberg sa till mig sista dagen innan jag blev utskriven och färdigbehandlad ”Jadu Thomas. Allt ser bra ut, du har svarat så bra på alla behandlingar och cancern är borta och vi har gjort vad vi har kunnat. Det som vi är ledsna för är att du tyvärr sitter i rullstol. Men du kommer att bli en gångare igen, kanske inte världens bästa men du kommer att kunna gå igen.”. Men där hade han fel. För jag har inte blivit en gångare, jag har blivit en fjällmaratonlöpare.
Bild ovan: Jag och läkaren Hans Hagberg som präntade in i mitt huvud att jag skulle bli en gångare!