Fick ett eget rum med tv när jag kom dit på torsdagseftermiddagen. Fick mest ta det lugnt och bli presenterad av personalen och lite på avdelningen. Middagen serverades i dagrummet så jag fick hjälp med min otroligt stora rullstol fick jag höra.
– Den där kan du ju inte ha kvar! Du måste ju kunna röra på dig i den oxå.
Satt och åt och tittade lite på de andra som var där. Sade väl inte så mycket. Alla som satt och åt hade ju civila kläder på sig och där satt jag med sjukhuskläder…
Sedan var det kvällsfika som vanligt kl 19.30. Te med smörgås var det på menyn som vanligt höll jag på att säga…
Somnade rätt lätt den natten, kände mig lugn nu när jag äntligen var på plats där jag skulle få träna upp mig.
Väckning kl 7 och då kom de in och tog prover som vanligt. Blodtryck, blodsockervärdet och tempen. Sedan sa undersköterskan att frukosten är klar i dagrummet.. Jaha tänkte jag hur ska jag ta mig dit själv?
Man blir ju inte frisk av att bara ligga här!!
– Då måste jag nog ha hjälp in dit och gärna någon som hjälper mig på med kläderna.
Här har man legat över 6 veckor och fått frukost på sängen och hjälp med att tvätta sig och få nya kläder.
Hon hjälpte mig så gärna och till slut så gled man in i rullstolen.
Kände mig skapligt vilsen när jag nu rullade in i matsalen.. alla hälsade och jag visste inte alls hur jag ska skulle få med mig maten..
Tog mig fram och sköterskan sa att det är bara plocka på det du vill ha på en bricka. Aha var det inte svårare än så…
Dagen gick och jag blev kontaktad av Sjukgymnast och fick visa ungefär vad jag kunde.. Typ röra på benen, ställa mig upp i gåbordet.
Framåt kvällen så låg jag i sängen och tittade på tv, rätt så trött.
Fredagskvällen till ära så hade de grillat korv åt oss patienter!! Wow tänkte jag. Inte limpmacka o te då.. Det var helt suveränt. Som jag saknade allt vad skräpmat hette.
Äntligen lite skräpmat!
Sedan blev det ju helg och ingen träning utan den fick jag fint vänta med till måndagen. Fick ett schema som det var träning på morgonen, arbetsträning och sedan på eftermiddagen så var det träning i grupp.
Inte något vilohem direkt men så jävla skönt att få träna. Enda som jag inte hade tänkt på direkt var ju att jag hade fått en Cytostatikabehandling på onsdagen den 19/3 och och det var den fjärde i ordningen och för första gången under alla behandlingar jag fått kände jag mig lite sliten…Man har ju hört att det är SÅ jobbigt att få cellgiftsbehandlig men jag hade ju inte känt något alls under de 3 tidigare. Inte mått illa, haft skapligt bra aptit, i alla fall ätit det mesta, något som jag inte kunde äta nu var kokta grönsaker, har alltid gillat blomkål, broccoli, ärtor, morötter m m. Men nu gick det inte alls, fick kväljningar när jag åt det, troligen en biverkning av medicin och Cyton. Fick även svårt att äta kokt potatis…
I alla fall den 24/3 skulle jag äntligen få träna. Vaknade med att jag fick frukost på sängen dagen till ära..visst ja.. 46 år blev jag ju nu. Kände mig så gammal också.
Under dagen gick det tungt att träna och allt annat var jobbigt.
Innan middagen så kom en sköterska och sa att mitt blodvärde var väldigt lågt.
– Hur lågt, frågade jag?
– Du har 85, normalt för en vuxen man ska vara ungefär 140 så du har väldigt lågt, inte att undra på att du är alldeles grå i ansiktet och inte orkat något idag..
– Du kommer att få två påsar blod till natten så ska du se att du blir pigg imorgon.
De började med att ge mig blod vid 20 tiden och var klara med 2 påsar till kl 4 ungefär..kommer inte ihåg eftersom jag sov under tiden.
På morgonen var jag som en ny människa. Kände mig pigg som fan. Fick höra att jag hade bra färg i ansiktet nu. Nu förstår jag detta med bloddoping…
Sjukgymnasten tyckte det var en väldig skillnad på mig idag. Provade att gå med gåbordet, klarade ca 10 meter. Sedan fick jag en riktigt massage och genomgång på benen.
Dagarna gick snabbt nu när man fick göra något på dagarna och inte bara ligga och inte göra något förutom TV och iPad… Det var skapligt lugnt första veckan jämfört med veckan efter. Då skulle det även komma studenter ifrån Sjukgymnastutbildningen i Uppsala. Jag hade ju så bra erfarenhet med studenten när jag låg på Blod. Han berättade att under de fyra veckor som han praktiserade där så såg han vad jag hade utvecklas från att jag låg i sängen och knappt kunde röra på benen tills han gjorde sin sista dag, då kunde jag stå upp i ett gåbord!
Träningsschemat vecka 14.
Så när sjukgymnasten frågade om jag tillät dem att vara med så var mitt svar: självklart!! Bästa valet jag gjort på länge kan jag nu erkänna.
Den veckan var även då min son Liam gjorde något som jag länge har velat göra men som aldrig blivit av… Han åkte till Liverpool och såg på match där. Vi har pratat om att göra det han och jag men nu så blev det inte så.. jag låg tyvärr på sjukhus och kunde inte ens ta mig fram för egen maskin. Inte avundsjuk alls…
The Anfield.
Läkaren tyckte det var en jättebra motivation att han och jag ska ta oss dit och se en match tillsammans, lika som hon tyckte att jag absolut inte skulle sälja min Harley om jag hade råd att behålla den. Man får inte ta bort morötter här i livet, sade hon, man ska sätta upp mål i livet, speciellt efter en sådan här grej som jag varit med om.
Så några långsiktiga mål som jag tänkte på då var just att jag ska FAN åka HD igen, kanske 2015 men förhoppningsvis 2016.
Åka till England och titta på fotboll är ett till mål.
MIN!!