Den 24/1 kommer hemsjukvården hem till mig och ska ta bort agrafferna som sitter istället för stygn. Visste inte riktigt hur jag såg ut på ryggen och hur min tatuering såg ut efter operationen. Tror det var 21 agraffer på ryggen och att det var 23 st på sidan. Var rejält nervös att det skulle jätteont men det var ju en barnlek jämfört med den smärta jag har haft tidigare. Skönt att slippa dem i alla fall.
Mönsterpassning på tatueringen.
Uppskuren på vänster sida.
Har fortfarande väldigt ont men smärtstillande hjälpte till att lindra det.
Den 5/2 så ringer det från Försäkringskassan och vill höra hur det går för mig. Talar om hur det ligger till och hon säger att det inte går att prata om någon återgång till arbetet än utan vi ska vänta 180 dagar istället för 90 dagar. Blir lite lugn med det beskedet, ingen panik än då.
En timme senare så ringer telefonen igen, det är en sköterska som ringer från Ortopedmottagningen i Falun och berättar att de fått svar på proverna som togs på kotan som plockades bort vid min operation en månad tidigare. Hon gav besked via telefonen att jag hade cancer, en form som heter lymfom och att jag skulle få en kallelse till Falun den 11/2 för cytostatikabehandling. CHOCKAD lägger jag på luren…..Får över huvudtaget ett sådant besked ges via telefon? Tänk om jag varit ensam hemma? Nu hade jag tur att min fru var hemma med mig….jag var ju tvungen att ge henne detta besked!!
Senare på kvällen efter ha tittat på fotboll på tv:n med Liam ska jag lägga mig, det är vid midnatt och då får jag inte upp ena benet i sängen utan Liam måste hjälpa mig med högra benet. Tänker inte så mycket på det utan tar en Oxynorm ( Morfin, korttidsverkande ) till natten så sover jag lite bättre.
Vaknar kl 4 på natten, gör som jag brukar göra när jag vaknar till, rör på benen men denna gång så vill inte mitt högra ben alls, kan inte röra det! Tänder lampan och tittar på dem. Höger går inte att göra någonting med, vänster kan jag röra på foten och dra upp knäet. Försöker en gång till… inget händer. Känner paniken som börjar komma nu… FAN detta är ju inte sant!!!
Har nog en puls på 170 minst nu. Ska jag ropa till Monika och be henne komma ner och hjälpa mig eller…
Tar beslutet att stoppa i mig 2 st Morfintabletter och en Stesolid och somnar om.
Vid 7 kommer min fru ner och frågar hur det är. Jag säger att vi måste ringa efter ambulans för jag är förlamad… Vad säger du får jag till svar. Visar hur det är med benet. Men är så kissnödig och måste få en flaska att kissa i. Trycker på som bara den men får nog bara ur mig 2 dl kanske, känner hur det verkligen trycker på men det händer inget.
Försöker lite då och då, får ur mig lite i alla fall.
Ambulansen kommer inte förrän kl 11 pga att den var på annat innan. De frågade om jag hade smärtor men det hade jag inte så då behövde de inte skicka en tidigare. Efter lite koll på blodtryck och lite annat så vi på väg till akuten i Falun. Där blir jag intagen direkt på en rum och jag säger att jag är så kissnödig. Hon tar fram en Bladder och tittar hur mycket urin jag har i blåsan. Över 8 dl har jag så jag måste få en kateter insatt. Förra gången jag hade det i Uppsala så var jag ju sövd så då kände jag inget. Okej säger jag och biter ihop medan hon sätter in den…
Kommer en läkare och vill höra allt som har hänt mig och jag berättar hela min historia för henne. Hon lyssnar och för anteckningar på allt jag säger, känns väldigt seriöst.
Blir inlagd på avd 17 igen. Händer inte mycket just då utan får veta att jag ska komma till avd 23 Blod på fredag den 7/2 och utreda vad de ska göra med mig. Får komma dit och en sköterska börjar med att förklara att hon ska sätta in en Picc Line som är en sorts venkateter. Mäter upp hur lång den ska vara och den är ca 55 cm lång och kommer att ligga i en ven som slutar strax ovanför hjärtat. Det är där jag kommer att får min Cytostatika och de kommer även att kunna ta blodprov därifrån så jag inte behöver sticka i armen något mer.
Picc Line.
Det tar ca 2 timmar att få den isatt. Därefter in på ett rum där jag är ensam som tur är. De kommer in med Cytostatika och börjar ge mig Cortison i stora doser intravenöst. Sedan något mot illamående. Till slut så kommer giftet som bryter ner allt i kroppen, både bra och dåligt man har. Musklerna bryts ner av både Cyto och Cortison.
Ligga där och bara ta emot. Känns ju inte så bra.,,
En överläkare kommer och presenterar sig och förklarar det hela. Hon har pratat med Akademiska om mitt fall och de har kommit överens hur det hela ska gå till. Det finns 3 alternativ som läkarna har funderat över:
1: Operation.
Då jag nyligen blivit opererad så tar det tid innan jag skulle vara läkt, troligen 3 veckor till innan de kunde börja med Cyto. Då tumören satt mot ryggmärgen så var det ingen bra idé.
2: Strålning.
Detta var inget alternativ att börja med då jag redan hade blivit förlamad.
3: Cytostatika.
Då detta var den bästa metoden för mig enligt läkarna. De trodde att detta skulle kunna förminska tumören och trycket mot ryggmärgen. Det kommer att bli 6 st Cytostatikabehandlingar och sedan 2 till. Jag kommer nog även att få Strålbehandling när jag är färdigbehandlad. Man ger Cytostatikabehandlingar ungefär med 14 dagars mellanrum så att kroppen får tid på sig att återhämta sig.
På lördagen, dagen efter så fick jag en behandling med vita blodkroppar som tog ett par timmar att få i sig. Kände ingenting att jag har genomgått en Cellgiftsbehandling. Försöker att röra på benen men inget händer. När man ligger där helt hjälplös så kommer tårarna igen. Fan det går inte att hålla emot…
Får besök av mina föräldrar och min familj och vi går igenom med överläkaren vad jag kommer att gå igenom. När en person får cancer så är det hela familjen som blir sjuk. De blir erbjudna hjälp av kurator om det finns behov. Känns otroligt bra att ha min familj i närheten.
Ett dilemma som mina föräldrar fick var att de skulle åka till Australien och Nya Zeeland en vecka senare. Detta var planerat sedan ett år tillbaka och nu låg jag där i en sjukhussäng på ett lasarett. Helt förlamad från bröstet och ner.
Läkaren förklarade att hon kunde skriva ett läkarintyg så det var inget problem. De sa att de skulle tänka på saken. Jag sade på en gång att de skulle åka. Ni blir borta 3 veckor, jag kommer att ligga kvar här fortfarande när ni kommer hem. Det enda ni kan göra är ju att hälsa på men det finns ju Skype, sms och telefon, vi kan hålla kontakten så.
Min mamma sa då att det spelar ingen roll att du är 45, du är ju fortfarande mitt barn!
Det slutade med att de åkte iväg och tur var väl det.
På söndagen var jag rätt så trött, ledsen men även lite optimistisk, ville så gärna komma tillbaka. Försökte röra på mina ben igen…ingenting.
Det enda som var är att benen är som två stora köttfärslimpor, slår på dem men ingen känsel eller inget som händer. Väldigt olustig känsla kan jag säga. Man tar i hur mycket man orkar men det händer inget………
Mina ben…