Nu hade jag fått upp mitt humör och ville verkligen att komma igång att röra på mig så det kunde hända ännu mer. Men med tanken på att jag börjat jobba 50% nu efter nyår så kändes det som att jag inte orkade träna mer än 2 gånger i veckan som jag nu gjorde. Enda skillnaden skulle bli att jag på fredagar skulle ingå i en gruppträning istället för individuell träning med sjukgymnasten. Det kändes helt okej att bli lite friskare. Men innan det skulle vi kolla lite mer vad jag kunde göra.
En grej som jag fick prova var att stå på ett stengolv med pappershanddukar under fötter och sedan hasa fram med fötterna som när man åker skidor, kom ca 10 meter första gången utan att hålla i mig och med lite fart. Sedan ta sig fram med försiktiga steg fast det var inte lätt. Gruppträningen gick jättebra, det var styrketräning både för armar, rygg, bål och speciellt benen som behövdes få sitt. Bassängträning på tisdagarna var ett bra komplement till allt. Fick träningsvärk efter båda passen, ryggen krampade rejält efter varje gång jag tränat.
En ljuspunkt som alltid har funnits i mitt liv är musik. Gärna livemusik, 2014 var första året sedan 1984 som jag inte var iväg och såg någon artist/band live. Det kändes väldigt jobbigt, som tur är finns ju alltid min egen musik, Strandify som det kallas…
Men nu skulle vi köra igång Kulturgaraget igen efter ett år i träda. Det kändes helt underbart att få vara med och hjälpa till som jag har gjort sedan det startades 2006, problemet är ju att jag står i baren och det skulle ju inte funka så bra… Men som tur är kunde jag ta hand om entrén sittandes.
Första artisten var Pugh Rogefeldt och det var inte helt fel live kan jag säga. Nu kunde jag bocka för den punkten i återtåget till mitt gamla liv.
I april åkte jag även till Stockholm på konsert med Liam på den franska gruppen Indochine som inte varit i Sverige sedan 1985. Han körde ner och jag fick äran att köra hem på kvällen. Något jag två månader innan inte ens vågat drömma om, köra bil mitt i Stockholms city helt själv….
Februari flöt på med allt så det kändes skönt att få vara tillbaka, både med jobb, träning och musiken. En helg i början av mars så var Monika bjuden ner till Hasseludden Yasuragi med sin syster så vi skulle klara oss själv hemma utan henne. På lördagen så hade Liam match med SAIF och han ville att vi skulle komma ner och se på matchen. Problemet som jag såg det då var att Nova fick lyfta in rullstolen i bilen och det är lite otympligt. Sedan var vädret inte det bästa kan tilläggas men vi tog oss ner i alla fall till Avestavallen.
Väl där så kom Lars-Åke ”Lalla” Dickfors, från Diccfors Consult, fram till Nova och tyckte att hon skulle börja träna på hans gym igen. Sedan frågade han mig hur det var med mig egentligen, jag svarade att det är helt ok just nu. Men jag skulle nog behöva träna lite mer, sa jag, fast det är inte så lätt när man sitter i rullstol. Då tyckte han helt enkelt att jag skulle komma till honom på tisdagen vecka 11 och prova på att träna lite hårdare. Självklart, sa jag, fast hur kommer jag upp till dig, du har ju en trapp som har 20 steg innan man kommer in. Jag kunde försöka med kryckorna, jag hade tjuvtränat hemma så det var egentligen inget problem upp men det var värre nerför, speciellt när man tränat så mjölksyran finns i benen konstant.
Första passet var det jobbigaste jag gjort på flera år. Jag hade då redan varit och kört ett bassängpass innan. Nästa träningspass skulle bli på fredag morgon innan jag skulle till rehabträningen. Helt slut efter dessa 2 extrapass. Innan jag gick så frågade Lalla om jag kunde träna några pass till nästkommande vecka? Det ska jag nog kunna ordna, problemet är ju att jag jobbar måndag, onsdag och torsdag men jag kan försöka ordna det, träna vid 8 och vara till jobbet vid 9 ska funka, sa jag.
Jag frågade min chef om det skulle gå bra att träna innan jag började att jobba och börja vid 9 och jobba till 17 så jag får ihop mina 20 timmar. Det var inga problem. Det är ju till för att du ska kunna komma tillbaka och jobba!
Efter två veckor på gymmet, alltså vecka 13 tyckte Lalla att jag skulle låta mina kryckor vara kvar i bilen när jag var på gymmet. Jag tittade frågande på honom men tänkte OK det ska nog fungera. Dagen efter skulle jag ta mig upp i trappen, 10 x 10 steg upp med hjälp av räckena och händerna. Det var inga större problem men problemet blev mer inne på gymmet då det är lite avstånd mellan stationerna och maskinerna. Som tur var kunde jag hålla mig i vissa men det fick jag visst inte göra… Tränade nu 7 pass i veckan, 5 ggr på Diccfors och 2 ggr på Rehab. Kände direkt att styrkan kom sakta men säkert.
Fan det kommer nog att funka var en tanke jag hade då.
På skärtorsdagen den 2 april, vecka 14, 24 dagar efter jag börjat på gymmet så skulle jag ta min första promenad helt utan hjälpmedel. Lalla hade med sig en enkel stol ifall jag skulle bli helt slut. Vi gick och gick kändes det som. Efter det var jag skapligt trött men det kändes helt overkligt att jag nu kunde gå utan hjälpmedel. Det blev cirka 400 meter!!
På tisdagen efter påsken skulle vi slå det rejält: 700 meter!! Inte mycket för en vanlig frisk person men för mig var det helt otroligt. Hade inte i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig detta på så kort tid… Nu skulle tempot skruvas upp så det hände något mer med mina ben och min uthållighet. Balansen kändes väldigt mycket bättre men inte bra om man säger så. 9 april blev det en promenad på terrängbana, ca 1 km blev det nog. Smal stig och en massa rötter och stenar att försöka hålla sig undan. Den 16:e körde vi en gång till och det blev några hundra meter till.
Veckan efter det blev det 500 meter till även det på terrängbana och nästa pass var vi uppe i 1800 meter på väldigt kuperad terräng.
Inne på gymmet finns en trappa som är 20 steg i följd, i den körde vi flera pass i veckan upp och ner. Den 5 maj gick jag upp och ner 5 gånger. 2 utav dem utan stöd på väg upp. 6 maj 4 vändor och 4 utan stöd på väg upp. 25 maj klarade jag 10 vändor med en liten vila bara och klarade alla vändor utan att hålla i mig när jag gick upp. Löpningen skulle också börja ta lite fart. 12 maj sprang jag 30 meter inomhus och dagen efter blev det cirka 70 meter utomhus. Inte fort men det var snabbare än att gå vingligt.
Jag hade rejäla problem med mina fötter, de kändes konstant svullna och det berodde på mina cytostatikabehandligar. Det var de främre trampdynorna som var svullna och så har det känts sedan jag fick tillbaka känseln i februari 2014 och trodde att det skulle ge sig men icke sa Nicke. Hade sett på nätet om så kallade tåskor och jag frågade Lalla om det var något för mig och han sa kör på det du. Kan nog säga att det var den bästa skoinvesteringen jag har gjort. Fick tillbaka styrsel och kunde nu även gå barfota fast med skor, annars har jag Foppatofflor på mig jämt. Kände att styrkan i fötterna kom tillbaka och jag fick börja att springa på tå inne på gymmet, även på mattor så det skulle bli lite svårare.
Jag gick ifrån att använda kryckor till att använda en käpp när jag skulle iväg och handla på stan med familjen. Mest för att ha något att vila mig emot. Uthålligheten hade inte riktigt kommit tillbaka men det gick lättare för varje vecka. Men jag försökte mer och mer att vara utan även käppen och bara ta mig fram utan hjälpmedel.
Jag jobbade nu 50% utan större problem, nu var jag inte helt slut efter jobbet som jag hade varit under våren när jag gick upp i tid. Det hade nog mycket med den utökade träningen att göra, orken och tröttheten var inte alls som förut. Det är nog bara att hålla med om att man blir piggare av att träna!
Den 12 juni var det dags för min son Liam att ta studenten! Jag skulle ta mig dit och vara bland mycket folk men det gick hur bra som helst. Jag hade en stol med mig för att jag visste att det skulle ta tid. Det kändes som man var en pensionär som måste sitta och vila. Lite svårt att acceptera men vad fan.
Jag tyckte även att folk tittade på mig men då tänkte jag bara att jag är så jävla nöjd med att ha kommit dit jag är nu. Enligt läkarna är det också en del av rehabiliteringen.
I slutet på juni skulle jag även på prova på att ge mig ut på en löpvända vid Get Johannas löpspår där det väldigt mycket rötter och stenar så man fick verkligen titta var man satte fötterna, det blev cirka 3,3 km och sammanlagt 1,5 km löpsteg, det tog mig cirka 45 minuter att ta mig runt banan, inte snabbt men jag gjorde det!
3 veckor efter det skulle vi ta en ny utmaning, terrängbanan vid Vattentornet, kuperad i början och sedan rätt så flackt men ack så jobbigt när man hela tiden måste titta var man sätter fötterna. Den vändan blev på 4 km och tog cirka 52 minuter. Veckan efter tog vi en vända på 3,4 km på ytterligare en terrängbana, fruktansvärt jobbigt var det. Den 31 juli skulle jag även få prova på lite backträning i slalombacken som verkligen tog kål på mina ben och mjölksyran var total, helt stum i benen när jag tog mig ner för femte gången.
Under denna semestertid så tränade jag bara 4 gånger i veckan mot 6-7 pass i veckan.
Mitt i juli så har Galtholmen en fest och ett pokerrun i Svedboäng och detta år skulle jag vara med både fredag och lördag. Det var väldigt kul och känslosamt att komma dit på fredagen och få träffa alla människor man inte har träffat på flera månader. Denna gång så hade jag bara en käpp när jag gick så det var många som blev förvånade, jag satt ju i rullstol senast vi sågs. Lördagen vara jag där ifrån kl 10-01 och det gick hur bra som helst! Det hade jag inte trott att jag skulle orka med, liksom utan att få ta det lugnt.
Veckan efter tog jag med min familj och åkte på en kryssning till Åbo, mest för att verkligen få uppleva att vara lite handikappad ibland folk.
Om man säger så här, så när man sitter i rullstol så flyttar sig de flesta och är hjälpsamma, när man har kryckor så flyttar folk också på sig och är lite hjälpsamma. När man nu har käpp så ser inte folk det och de bara går och bryr sig inte alls om man har lite problem att gå. Jag var väldigt rädd att bli omkullsprungen av barn eller pensionärer som bara skulle fram och inte brydde sig alls. Det gick helt okej men man får verkligen vara på helspänn.
När vi kom tillbaka så hade någon parkerat en bil ”jättebra” bredvid min bil. Tur att man inte var själv och satt i rullstol. Vi stod på en handikappsparkeringsplats!
Fortsättning följer nog….
& NU måste Webmastern lägga sig i!
Du skriver ”Fortsättning följer nog…” Vadå NOG??? Kära, kära Strand, eller jag vill ju hellre kalla dig Fight!, vi är alla djupt imponerade av din kämparglöd och enormt glada över alla dina framsteg och jag är helt säker på att alla vill fortsätta att följa dig på din resa! Så det där NOG kan du radera direkt, okej?! =)