Januari 2014:
Vid ankomsten till akuten Falu Lasarett så skrivs jag in och förs vidare till avdelning 17 ortopeden. De lovar magnetröntgen men inget händer. Får i alla fall smärtstillande! Känseln i höger ben blir snabbt sämre. Fick tlllsägelse av sjuksköterska att jag inte fick gå utan att använda mig av ett gåbord. De sa att jag skulle få MR på nyårsafton 31/12 men inget hände. Nyårsdagen 1/1 är tyvärr röntgen stängd. Får tillslut MR på torsdagen den 2/1. Den visar inget mer än den tidigare gjorda röntgen i oktober. Kotan håller på att falla isär och fragment ligger mot ryggmärgen och trycker. Får då besked att det kan vara någon form av cancer i min kropp som orsakat detta. Blir lite lätt chockad av beskedet så en läkare frågar om jag vill prata med en kurator? Svarar att jag inte behöver det just nu. Tankarna flyger runt i huvudet…Fan det kan ju inte hända mig!!
Har aldrig rökt eller snusat inte ens provat i hela mitt liv. Jag tränar regelbundet, har sprungit Göteborgsvarvet 7 ggr och ska ju springa i vår igen. Rör på mig hela dagarna i jobbet. Dricker väldigt sparsamt. Det ska ju inte kunna hända mig var tankarna konstant.
Läkarna undersöker mig från topp till tå, försöker gå igenom mitt hår och se om det finns några förstorade leverfläckar i hårbotten men ger upp när jag har så mycket hår. Säger att jag har haft helrakat på huvudet för 7 år sedan och vet att det inte fanns några leverfläckar då i all fall. En massa olika blodprover tas. En läkare kommer in och vill känna på min prostata bara för att utesluta det. PSA provet visar inget men de vill vara säker på det. Inte det lättaste beslutet kanske när man ligger där och en ung kvinnlig läkare vill stoppa upp ett finger där bak…. Men vad fan det är ju bara slappna av och lämna ut sig. Fick beskedet direkt att den kändes helt normal och det var ju lugnande.
Får även besked att jag ska göra en CT-röntgen ( Datortomografi ) med kontrastvätska under fredagen. Dricka kontrastvätska är ju inte så gott har jag hört. Började dricka det 9 på morgonen. Smakade väldigt som en svag Ouzo och det skulle ner en liter av det. Inte det godaste på morgonen, fick kväljningar efter en halv liter…
Får svar någon timme efter genomförandet av CTn att de inte hittat någon tumör alls men att jag ska få komma till Uppsala Akademiska för en akutoperation nästkommande fredag 10/1 2014.
Söndagen den 5/1 får jag besked om att jag ska skrivas ut på grund av platsbrist! Enligt läkaren så ”ligger jag bara där och väntar på operation” så jag kan lika gärna åka hem…..Jag vägrar det!! Kan ju inte gå eller klara mig själv…! Då erbjuds jag istället att få vara på Patienthotellet som ligger på lasarettet. Där kan de endast erbjuda mig en säng, ingen annan hjälp eller hjälpmedel finns på patienthotellet. Får i alla fall med mig mitt gåbord….Väl på plats på Patienthotellet så ligger toa/dusch utanför mitt rum, i korridoren. Personalen där var toppen, de kom in med maten till mitt rum och hjälpte med det lilla de kunde. Känner på måndag kväll att jag inte klarar av att ta mig till toaletten i korridoren utanför mitt rum så jag kissar i handfatet i mitt rum, ståendes lutandes mot mitt gåbord…! Vet inte ens om jag träffar handfatet eller kissar utanför på golvet..!!
På patienthotellet.
Lägger mig i sängen, somnar tillslut. Vaknar runt 8 på tisdag morgon (7/1) och känner inte mina ben. Ringer på personalen och ber om en kissflaska. Inte ens det finns på Patienthotellet, eftersom man ska vara självgående för att bo där! De kör då upp mig till akuten, liggandes i Patienthotellets säng. Fick hjälp in på toalett så jag kunde kissa. Sen gjorde de en ”bladder” för att kolla att allt blåsan var tömd. Det var den. Därefter skrivs jag in igen och förs tillbaka till avdelning 17.
Torsdag morgon när jag ska bli körd till Uppsala Akademiska är känseln borta och jag kan ej gå. Måste få hjälp in på toaletten och tillbaka i sängen. På grund av den hemska smärtan i ryggen måste jag ligga ner helt plant. När sjuktransporten kommer så är britsen ej nerfälldbar utan halvsittandes. De ger mig extra morfin men det hjälper inte. Jag klarar inte av att flyttas över till en halvsittande brits. Han åker och personalen beställer en liggande ambulans istället. Då kan de även söva mig om det skulle behövas under färden till Uppsala. Får vänta ett par timmar till men det gick bra att ligga helt rakt i sängen.
Resan gick bra utan extra smärtlindring!
Väl framme i Uppsala på ortopedakuten där jag ska skrivas in får jag besked att alla planerade operationer är inställda så ”de får köra tillbaka mig till Falun”. En vänlig kvinna säger att ”vi skriver in dig ändå”. När hon börja skiva så kommer en yngre sköterska och säger att ”inga får skrivas in”. Blir liggande, fortfarande fastspänd i ambulansbritsen, med svåra smärtor. Efter ca 30-40 minuter kommer en kille fram och säger att nu har han pratat med koordinatorn och JAG SKA SKRIVAS IN. Under tiden, jag ligger fortfarande kvar på britsen, så kommer en akutläkare ut från sitt kontor och skriker åt killen – ATT JAG (THOMAS) INTE SKA SKRIVAS IN, INGA SKA SKRIVAS IN. Killen svarar att han hade fått godkänt av koordinatorn att Thomas ska skrivas in!! Läkaren blir skitförbannad och vrålar över mitt huvud att INGEN LYSSNAR PÅ HONOM…sen går han in på sitt kontor igen och smäller högt igen dörren. Den äldre vänliga kvinnan kommer fram till mig och ber om ursäkt för läkarens beteende. Hon ber även killen att han ska ta upp händelsen med sin chef.
Klockan 12.30 ligger jag i en sjukhussäng och är påväg upp till den avdelning jag ska ligga på, avd 70. Klockan 18.30 ligger jag äntligen inne på ett rum. Tiden däremellan tillbringades i ett förråd i väntan på ledig plats. Väl inne i rummet så får jag dela med en äldre dam hör jag bakom draperiet.
Tycker att allt känns bra när jag äntligen ska bli opererad. Sätter på tvn och tänkte titta på Person of Interest, dubbelavsnitt. Perfekt tänkte jag då kanske jag kan somna efter det vid 23 tiden. Efter en halvtimme så hör jag hur damen bakom draperiet ligger o muttrar. Sedan blir hon aggressiv o skriker till att det är så jobbigt med tv-flimret. Stänger av och sätter på musik på min iPod och kopplar av med det.
Vaknar efter ett par timmar att hon går upp och låter högt med allt. Inne på toaletten hör jag hur hon släpper ner tunga föremål och spolar hela tiden.. Fan jag måste ju sova tänker jag. Somnar om efter en stund men vaknar igen vid 4 att hon ligger och skriker om att det är fullt med döda barn i hela rummet. Hon ropar på man o barn att hjälpa henne. Hon har kört ihjäl dem med rollatorn sedan börjar hon försöka ta sig ut men har kört fast med den hör jag… FAN vad drygt detta är.. Ska opereras om 4 timmar och har knappt sovit. Ringer på sjuksyster att hon bredvid måste ha hjälp. Två manliga sjuksystrar kommer in och rullar ut henne i korridoren. Vi lägger henne med dem andra som låter högt säger han.
Somnar om direkt efter det.
Äntligen fredag och operation! Får förklarat för mig vad dem tänkte göra. Eftersom kota 8 fallit isär så kommer vi att sätta in 2 st skruvar mellan kota 6 och 10 men även mellan 7 och 9 sedan kommer vi att köra en form som kommer att bilda en ny kota för den som vi kommer att ta bort. Rullar ner vid 8 tiden och kommer tillbaka till rummet vid 21 tiden. 6 timmar tog operationen fick jag höra. På uppvaket så får jag frågan om jag kan röra på benen. Är så morfindrogad men lyfter på högra benet och det funkar. Sedan lyfter jag på vänster men händer inget skriker jag men läkaren säger att jag kan ta ned benet och allt ser bra ut. Kommer tillbaka till rummet efter 7 timmar på uppvaket och har ont som bara den. Har dränerings rör som sticker ut ur ryggen på två ställen som känns rejält.
Det går bra men har så ont i sidan där de har skurit upp mig rejält.
Känns som allt har gått sönder på vänster sida. Öm som bara den på revbenen och magmusklerna.
Nyopererad i Uppsala!
Får morfin hela tiden så smärtan inte ska kännas. Ligger och slumrar lite på dagarna men det är inte bra. Får sådana hallucinationer av morfinet. Bara jag sluter ögonen så känner jag hur sängen lyfts några decimeter och sedan åker jag iväg ut genom dörren och där står folk och ser på mig, en del tar på mig medan jag åker. Tittar upp och då ligger jag så fint i sängen. Blundar igen och resan fortsätter genom sjukhusets korridorer. En massa människor som rör på mig hela tiden.
Hur fan kan folk vilja betala för detta tänker jag.
Efter ett par dygn blir det bättre men smärtan är olidlig i ryggen. Nu börjar jag se en människa som står bakom gardinen med huvtröja på sig. När jag tittar ordentligt så är det inget där. Blundar och tittar igen så står han där och tittar mot mig. Han är där bara en dag som tur är.
Efter 5 dygn i Uppsala så jag få åka till Falun med ambulans igen. Resan går bra och allt funkar rätt bra i Falun. Men har så ont i sidan fortfarande så jag säger till läkaren om det. Han förklarar att det ju inte är så konstigt då de har tagit revben av mig och lagt det i den formen som ska bilda en ny kota. Då är det därför jag knappt kan hosta utan att ha så ont. Skratta händer ju inte direkt i det skick jag är i då. Men ett bra tips var att ha en kudde och krama åt hårt om jag måste hosta eller nysa.
Efter 5 dygn i Falun blir jag utskriven och får komma hem igen den 20/1.
Hemkommen från Falun!
Jag får dock inte tillräckligt med smärtlindring med mig hem eller på recept. Ringer till Falun avd 17 och får efter tjat EN till förpackning på 14 tabletter på recept. Jag skulle alltså ta dessa, vilket också stod på förpackningen, max FYRA om dagen. Alltså räckte denna förpackning i TRE dagar! Ringde då till Uppsala avd 70 istället varav den sköterskan frågade vad det var för pajaser som jobbade i Falun..! Självklart ska du ha smärtlindring, du ska inte ligga hemma och ha ont.. Du har i princip blivit överkörd av en ångvält två gånger, fram och tillbaka….sa sköterskan i Uppsala. Så pass stor och omfattande operation har du gått igenom. Svårt att förstå det. Dagarna går.