Nu började det att bli långtråkigt… Väckning kl 7. Först lite provtagning, blodtryck, temperatur och blodsockret. Det var där det började bli lite problem med sockret. Hade runt 8-9 på morgonen och det var väl inte så högt men normalt är runt 5. Jag fick kortison intravenöst när jag fick Cytostatika, kortison tabletter 4 dagar efter och sedan fick jag det varje dag mellan behandlingarna. Betapred som skulle smälta i vatten, 16 tabletter först nu ca 3 veckor efter första behandlingen så var jag nere i 8 bara… Sockret kollades innan varje måltid och då började jag stiga så var uppe runt 12, inget de ville göra något åt men vi har koll sa de.
8 dagar efter behandlingen fick jag även sprutor i magen. Vita blodkroppar som jag behövde fylla på med, på kvällen fick jag även spruta mot eventuella blodproppar Fragminspruta, hela min mage var alldeles blå av alla sprutor. Efter tredje behandlingen så steg blodsockret rejält på kvällen och det var upp i 21 och då bestämde de att jag skulle få insulinspruta varje gång jag hade över 10. Frågade om jag skulle tänka på vad jag åt och drack men det behövde jag inte. Allt beror på kortisonet jag får i mig sa de. Jaha tänkte jag och åt som vanligt och blodsockret var högt i 4 dagar efter den mest intensiva kortisonbehandlingen, efter det så sjönk den till 5-8 på morgonen och till 8 – 10 på dagarna så jag slapp insulin… Fan ska man få diabetes nu också tänkte jag…
Det var även vid detta tillfälle jag tänkte att nu när jag är en Cancerpatient så kan jag väl se ut som en också. Monika tog med min hårtrimmer och vi skalade av allt, både håret på huvudet och skägg försvann.
Jag hade haft min sjukgymnast på förmiddagen och hon skulle komma tillbaka efter lunch för ett pass till. Jag var på toaletten när hon kom, Monika hälsade att hon skulle åka hem och att jag snart var klar så hon skulle komma tillbaka om 30 min.
När jag låg i sängen och var klar ser jag att sjukgymnasten kommer in och tittar på mig, säger inget utan går ut igen. 30 sekunder senare är hon tillbaka igen och tittar väldigt på mig och säger att hon trodde att hon gått in i fel rum! Jag ser 10 år yngre ut sa hon nu när skägget och det stora håret var borta. Jag kunde ju bara skratta åt det…
Nyfriserad!
Nu börjar det att bli så där länge sedan jag var på toan och gjorde nr 2 igen… Har gått 8 dagar sedan sist igen. Har rejält ont och är så svullen i buken. Känner med handen och det känns hur gaserna inte kommer ut heller. Eftersom jag är mer eller mindre förlamad och musklerna har förtvinat så har ju skinkorna ramlat ner och täpper igen…Har svårt att vända på mig o släppa på trycket också. Har haft besök under dagen och när de har gått hem så vill jag ha hjälp. Får Klyx inkört i rumpan men inget händer. Sjuksköterskan tar kontakt med Akuten och vill att jag ska få en spruta för morfinmage. Får även den men inget händer denna gång heller. Känns som hela magen ska spricka på grund av alla gaser. Då kommer en sköterska som är lite uppfinningsrik på en grej hon vill testa.
Jag får lägga mig på sidan så gott det går, med rumpan bar så vill hon stoppa in en lång smal tratt, ungefär som en trumpet. Genom förstoppningen så luften kan komma ut. Är med på vad som helst kan jag enkelt säga. Den förs in och det kommer världens trumpetljud ur den… Skapligt pinsamt då det är 3 andra sköterskor där inne också.
Men jag riktigt känner hur magen sjunker ner. Det kommer mer efter det också men då är jag själv på rummet. Fan att det inte bara kan vara normalt. Dagen efter får jag komma in på toan och efter denna gång har det äntligen kommit igång med magen, inga stora problem efter detta äventyr.
Jag kom in på ortopedakuten v 6 och blir lovad att få komma till Rehabavdelningen v 9. Läkarna vill att jag ska komma igång med träningen mer. Just nu får jag träning i sängen med Sjukgymnasten och hon har med sig 2 st Sjukgymnastelever ifrån Uppsala som får vara med och lära sig. Det blir inte så intensiv träning men med tanke att jag inte kan röra så mycket på benen, så blir jag rejält trött av att bara lyfta benen lite och böja benen. I början kan jag bara få upp vänster ben helt, höger ben måste jag ha hjälp med.
Tur att man har en sådan underbar dotter! <3
Vissa dagar så kommer bara Eleverna och hjälper mig, sjukgymnasten har hand om 2 avdelningar och hon hinner helt enkelt inte med att träna mig 2 gånger per dag. Som tur får jag väldigt bra kontakt med en elev som heter Lars. Han får komma fast sjukgymnasten inte är med på grund av att hon är på möte etc… Normalt så gör man inte så men jag litade fullt på honom så jag kan nog tacka honom för att jag kom igång så fort som jag gjorde. Vi körde rätt hårt de gångerna fast jag låg i sängen bara. Under de 4 veckorna han var där fick han se mig börja röra på benen till att jag kunde stå i ett gåbord av mig själv.
När vecka 9 kom så fick jag beskedet att jag inte kunde komma till Rehab än på grund av att det var fullt än. Fick ett nytt besked att tidigast i början på vecka 11 var det möjligt att få komma dit. Överläkaren försökte att övertala överläkaren på Rehab att jag måste få komma dit och börja träna, de kan inte ge mig den träning jag behöver.
Hon förklarade för mig att musklerna förtvinar med ca 7 % i veckan om man bara ligger stilla, jag låg stilla i sängen, på rygg i 6 veckor ungefär sammanlagt om man inte räknar med lyften till toaletten och till duschen, de få timmar jag tvingade mig att sitta i rullstolen och äta lunch, middag ensam i matsalen, det var fullbelagt men inga som var ute i samlingsrummet och åt.
Den enda jag hade lite kontakt med under 6 veckor och var patient var en 95 årig tant som i och för sig var väldigt trevlig, problemet var ju att hon pratade om samma sak varje gång vi träffades och åt mat tillsammans. Hon erkände att hon glömde bort saker och att det var så jobbigt att inte komma ihåg. Hon kunde inte förstå hur de andra patienterna inte kunde sitta ute och äta med oss. En del var ju så sjuka att de inte kunde men en del hämtade maten sedan gick in på rummet. Lite tråkigt att inte få prata med folk, sjuksköterskorna hade aldrig tid att föra en konversation med en patient. I alla fall inte någon längre sådan.
Vecka 11 började och då fick jag besked att jag i slutet av veckan troligen skulle få komma till Rehab… jo säkert!!
Magsjukan började härja på avdelning och jag fick lite panik då, hur i helvete ska jag hinna in på toa om det börja trycka på när man lös i magen. Jag mer eller mindre vägrade åka ut och äta då de hade stängt två rum där det låg magsjuka patienter. Jag låg på rum 1 och de sjuka låg på rum 9 och 10 så en bit bort.
Jag klarade mig helt och hållet fast jag trodde fler gånger att jag skulle åka dit på det.
På tordagen den 13 mars fick jag komma ut för första gången sedan 6 februari. Monika och jag åkte ner och jag verkligen drog i mig luften, synd att rökrutan var bredvid bara men det sket jag i…
Sedan fick jag besök av mina arbetskamrater som hade pizza med sig.. Junkfood!! Som jag hade längtat efter onyttig mat. Sjukhusmat i 5 veckor. Smakade så gott som jag visste att det skulle göra.
…och en sådan underbar fru! <3
Vecka 12 började och jag fick fortfarande inte komma ner till Rehab… Började att misstro att jag inte skulle få komma dit överhuvudtaget. På tisdagen den 18 mars så fick jag besked att den 20 skulle jag få komma till Rehab!!!
Vilken lättnad när jag äntligen fick förflyttningen dit den 20 mars på eftermiddagen!!
Ryggen läkte fint och det var ett problem mindre nu så jag kunde koncentrera mig på att träna bara.
Läkt rygg!